Foto: Robert Boman

Den här gången har coachen drabbats av skrivlust. Kanske är det tillbakablickarna på det gångna året som föder lusten att sätta ord på det som hänt. För det är väl värt att skriva om: en framgång som ingen trodde på. Ett lag med killar som förväntades behöva några år till för att växa i matchtröjan... Men tröjan sitter som en smäck och resultaten har inte låtit vänta på sig. Vilket lag, vilka killar, vilka tränare!!

Och alla andra bakom kulisserna, som gör vår verksamhet möjlig: spelare i alla våra lag, funktionärer i entre, hall och kiosk, duktiga tränare som ger sin tid åt alla våra barn och ungdomar, bollrullare, fantastiska föräldrar som bakar och som med ett leende tar emot våra gäster på matcherna, våra ovärderliga sponsorer, härliga supporters som ger sitt stöd på läktarna... Vilka hjältar ni är allihop! 

Vilken härlig avslutning vi fick i Falkhallen!

Avgörande match om bronset mot Sollentuna, där båda lagen kom till match taggade för att ge allt. Vi fick en bra start där vi efter hand hade kontroll över de båda första seten. Men som bekant finns det mycket som kan hända i en match som kan ändra matchbilden totalt. T.ex. pausvila....

Tredje set blev en dyster tillställning för hemmalaget där en blandning av frustration och sömnsjuka gjorde att vi aldrig ens var nära att göra något motstånd. Det blev med ens en svår situation där Sollentuna hade spelet från tredje set och vårt spel från matchens inledning var som bortblåst.

Lyckligtvis så fixade vi, genom en helhjärtad kämparinsats, att komma tillbaka i fjärde set och till slut bärga segern och bronset till Falkenberg med matchsiffrorna 3-1.

En lång säsong fick en värdig avslutning och en perfekt ingång för den väntande klubbfesten på kvällen.

En säsong som har gett så mycket att reflektera över.

Vi hade ett utgångsläge som var allt annat än lovande. Där enda möjligheten var att träna hårt och metodiskt för att förbättra precis allt, antingen det var på det individuella planet eller på lagbitarna. Vi såg snabbt att vi även behövde vårt psykologiska stöd Jenny Bengtsson mycket mer än vad vi kunnat föreställa oss. Hon gjorde ett otroligt jobb med att räta ut den oreda som fanns i killarnas huvuden. Ett jobb som varit allt annat än lätt.

Vi hade även andra problem, som fysiken i laget. I början av säsongen var vakanserna många och långa p.g.a. onda knän, ryggar och dylikt.

Då tog Martin Karlsson itu med problemen och drev på grabbarna hårt varje fysträning, med så bra resultat att efter bara 5-6 månader var laget rustat för slutspelets Golgata av matcher.

Lägg till den ovärdeliga hjälp vi fått från Strandhälsan i Falkenberg, med rehab som legat som en röd tråd genom hela säsongen. Då kanske ni förstår hur mycket tid och hur många personer som ligger bakom arbetet med att föra fram detta unga härliga lag till framgångarna.

Vi fick en bra start på säsongen med vinst mot bl.a. Örkelljunga, och trots förlust mot Sollentuna borta och Halmstad hemma så trillade poängen in så bra att vi kvalade in som tredje lag till Grand Prix. Bara det var som ett lyckorus. Vi hade inga förhoppningar att kunna åstadkomma något uppe i Uppsala, vi såg inför julen att avståndet till topplagen var för stort. Fast när julledigheten var slut den 27 dec så la vi in en ännu högre växel och vi tränade uteslutande två saker: Serve och sideout. Planen var enkel, om vi får bort motståndarna från nätet så kanske vi kan ta fler poäng och om vi bara håller i vår sideout så får ju motståndarna förre poäng. Ja, jag vet det är ju allas plan och den lyckas nästan aldrig. Fast en omöjlig situation kräver omöjliga lösningar. Som en stormvind drog vi in över Uppsala och fullständigt krossade alla med vår omöjliga plan.

Det var sedan dags för slutspel i två steg.

Steg ett; enkelmöten mellan de fem bästa lagen från grundserien. Halmstad började med 8 poäng, Linköping med 6, Örkelljunga med 4, Falkenberg med 2 och Sollentuna med noll poäng. Det gick så bra att inför sista matchen borta mot Linköping skulle vi bli rankade som nr 1 vid vinst. Nu räckte vi inte till i den matchen men det fick oss att tro på att fler mirakel kunde finnas inom räckhåll.

Steg två; det blev vår lott att möta Linköping igen i bäst av fem matcher. En matchserie som blev den period då vi spelade vår bästa volleyboll under hela säsongen. Det blev en riktig hård kamp där vi förlorade i den femte och avgörande matchen. Trots det så var vinsten inte längre bort än en boll som kunde gått stolpe in istället för stolpe ut.

Sex matcher i rad mot Linköping där vi framförallt var underlägsna i två saker: Erfarenhet och längd. Det blev något som påverkade oss långt efter.

I de följande två matcherna mot Habo och de två matcherna mot Halmstad i semifinalerna var vi i tydlig obalans. Mot Halmstad fanns chansen hela tiden men vi hade svårt att få upp effektiviteten i vårt spel så till slut fick vi se drömmen om SM-finalen glida oss ur händerna.

Saker värda att ytterligare notera är:

• Edvin Swärd som framförallt som servemottagare är bland de bästa i hela ligan.
• Michel Michelau som blev utsedd till bäste spiker.
• Daniel Gruvaeus som efterhand med råge blev en av ligans bäste servemottagande spikers, med en härlig variation i både serve och spike.
• Oskar von Sydow som blev utsedd till bäste passare.

Alla nio spelare som vi haft tillgång till under hela året har spelat alla viktiga matcher med framgång.

Detta sagt om ett lag som ingen såg som ett realistiskt konkurrenskraftigt hot mot något av de 5-6 bästa lagen vid starten av säsongen.

Coach

Per-Anders Sääf