Dela nyhet
Skenet bedrar
9 apr 2019 0 kommentarer
En bekymrad dam kom fram till mig efter en match och frågade försiktigt: ”Han är väl inte elak mot pojkarna den där tränarn? Han ser så arger ut.” Damens fråga känns angelägen att besvara eftersom vi inte vill att någon ska oroa sig över hur våra pojkar blir behandlade. Därför bestämde jag mig för att göra en liten undersökning: Vem är han, den bistre tränaren i Falkenbergs Volleybollklubb?
Den långe mannen som under matcherna vankar nästan maniskt fram och tillbaka utmed planens sidlinje? Som ibland antar en nästan ohälsosamt röd ansiktsfärg. Som slår ut med sina långa armar och sliter sitt hår i vad som synes vara djup frustration över spelarnas insatser på plan. ÄR han verkligen den två meter långe galning han verkar vara när han i time-out skäller så saliven stänker över spelarnas böjda huvuden? Vem är egentligen Falkenbergs huvudtränare Per-Anders Sääf?
Jag har frågat ett antal spelare i klubben, både elit-"pojkarna" och damlagspelarna men även yngre spelare om deras uppfattning om coach P-A. Någon kanske undrar vad ungdomarna vet om honom? En del vet de faktiskt. Dels dyker han upp som gubben i lådan lite då och då i olika sammanhang. Dels har han vid ett par tillfällen den här säsongen initierat öppna träningar för alla klubbens spelare från level 5 och uppåt, för att öka samhörighet och gemenskap mellan alla aktiva i föreningen. Han har då själv hållit i träningsmoment för de yngre spelarna och gjort avtryck hos dem. Men frågan är om det är respekt, vördnad eller ren och skär skräck ungdomarna känner?
”Alltså jag var ju lite rädd för honom först, för han såg så sträng ut när han var med de stora killarna. Men sen märkte jag att han är jätteschysst. Han är rolig och jättebra på att hjälpa oss med tips. Det var roligt när han visade upphopp (han är så lång så han såg ut som han räckte till taket!) och skojade med oss när vi hoppade lite… ja konstigt eller fel. Han visade igen och sa vad vi skulle göra istället, men inte alls på något elakt sätt. Han kan vara lagom sträng mot de som behöver och det tycker jag är jättebra!”
Så säger en elvaåring som mött Sääf på dessa öppna träningar. En spelare som redan ser fram emot nästa tillfälle. Så med de små verkar allt vara frid och fröjd, no hard feelings. Jag gick vidare till lite äldre ungdomar. En av dem jag pratar med säger:
”P-A är ganska sparsam med beröm, men när man får beröm för något då vet man att man har gjort något riktigt bra! Det blir liksom betydelsefullt, inte bara ett bakgrundsbrus där någon säger hela tiden ”bra jobbat”. Sen kan han vara rätt så ”på” oss på träningen, man får upprepa samma moment om och om igen och han uppmanar oss att göra det lite bättre hela tiden. Men jag känner inte att det är mig som person han vill ändra på, han vill bara förbättra mitt spel. Han har ett sätt att påpeka lite halvdåliga saker om det jag gör utan att jag tar det personligt, jag vet inte hur han gör det egentligen. Men jag tror det beror på att när han påpekar något så känns det som han gör det för att han tror att jag kan bättre. Ja så är det nog, jag känner att han tror på mig. Han utmanar mig till att vilja bli en bättre spelare och att försöka lite till, och då märker jag att jag kunde mer än jag själv trodde! Sen är han ganska rolig också, skämtar rätt mycket.”
Det låter ju riktigt bra, att lyckas utmana samtidigt som man stärker självkänslan och tron på sin egen förmåga. Där känner jag att jag skulle kunna lära mig en del, både i rollen som förälder och lärare.... Men hittills hittar jag inte ett spår av någon rabiat tränare. Kanske han sparar krutet till sammanhang där det verkligen gäller? Alltså damlag och elit? Jag spanar vidare och får några röster från damlaget:
”Efter en förlust säger han aldrig att vi varit dåliga, han fokuserar på det vi har gjort bra och säger istället att ”nu vet vi bara vad vi ska öva mer på på träningarna”. Även om han ofta verkar arg under matcherna så skulle han aldrig skylla en förlust på någon av oss, han blickar bara framåt. Tidigare under säsongen ägnade han flera träningar åt att få en ny ung spelare att själv säga att hon gjorde saker bra, eftersom hon aldrig ville ge sig själv beröm. Det visar att han ser varje individ och ser vad som behövs för att var och en ska utvecklas som person, inte bara när det gäller teknisk spelskicklighet. Till slut insåg han nog att vi alla var rätt dåliga på att berömma oss själva så vi hade flera träningar där vi efter varje bra ”handling” skulle göra ”high five” med ALLA spelare och dessutom säga ”Jag är bäst!”. Han såg helt enkelt att vi behövde bli bättre på att höja oss själva.
Han har humor också och är lyhörd. Det är väldigt typiskt P-A att först vara JÄTTEarg över något vi gjort för att sen plötsligt dra värsta skämtet, när han inser att vi måste lätta upp stämningen lite. Vi hade en träning för ett tag sen då vi alla var rätt nere, träningen gick inte riktigt vår väg så det var mycket frustration och även en del tårar. Vi gick därifrån med en kass känsla. Vid nästa träning var Jenny (mental coach) där direkt för att fråga hur vi mådde och om allt var okej, eftersom P-A hade insett att vi inte riktigt var i balans och behövde få prata lite. Detta är ännu ett exempel på att han ser oss allihopa och verkligen känner av när vi inte är på topp, och faktiskt gör något åt det istället för att bara låta det vara. Det uppskattar vi så klart väldigt mycket.
Jag tror ingen av oss spelare heller glömmer träningen när han tvingade oss att skrika och psyka de som var på andra sidan nätet varje gång vi vunnit en boll. Det var liksom inget litet försynt ”yeay”, utan vi skulle verkligen SKRIKA. Detta skulle vi göra för att skapa energi och ett mentalt övertag. Till en början var alla väldigt mesiga och försiktiga men i slutet av träningen fyllde vi hela Falkhallen med skrik. En av alla gånger han tvingat oss att gå utanför vår comfort zone. För att han ser våra möjligheter och tror på oss.”
Jaha, nu är det bara ett ställe kvar att leta på efter tecken på galenskapen: Elitlaget borde ju fått känna av både svavelos och domedagsstämman, eller? Är det nu den bekymrade damen ska få sina farhågor besannade?
”Han har mycket humor, det är många skämt och go stämning på träningarna men självklart blandat med mycket hårt arbete och disciplin. Vi gör vårt jobb, har roligt under tiden och trots att han pressar oss hårt kan vi skratta tillsammans. Han är dessutom ett fysiskt fenomen. Han är en av våra absolut bästa fotbollsspelare (!) och en vinnarskalle utan dess like. Vad han säger efter en förlust? Ni skulle höra vad han säger efter en vinst, inte ETT rätt har vi gjort! Haha... Han nöjer sig aldrig. Oavsett hur vi har presterat så går det alltid att bli bättre. Men han bryr sig om oss, det är därför han skäller. Det är lite som när morsan skäller på dig och du blir irriterad men du vet innerst inne att det är av kärlek.”
(Fun fact: Han har alltid en chokladkaka i jackfickan.)
Jag ger upp, ganska nöjd över att ingenstans hitta någon ilsken tyrann till tränare. (Mitt i min undersökning blev P-A dessutom utnämnd till årets tränare och det hamnar väl defintivit på hans pluskonto!) Bilden som tonar fram är den av en omtänksam, kunnig, duktig, rolig och omtyckt tränare som verkar se alla spelare utifrån den de är och som har förmågan att lyfta varenda en till nya höjder i sitt spel. Och det vittnar även årets säsong om. Vi har ett ungt elitlag, knappt torra bakom öronen, som har åstadkommit storverk i volleyboll-Sverige, främst genom vinsten i GP i januari. Nu spelar vi semi i SM-slutspelet och känner oss som vinnare oavsett hur det går framöver. Damerna har gjort stora framsteg i division 1 och det försiktiga snälla laget är ett minne blott, nu har vi ett gäng hungriga tjejer som vet att de kan göra jobbet bättre än någonsin tidigare.
Falkenbergs Volleybollklubb har en ljus framtid (och en tränare som skäller som en bandhund, men egentligen verkar vara en labrador)
/Linda Möller
Kommentarer